Beskrivning: Tennessee Champ: Regisserad av Fred M. Wilcox. Med Shelley Winters, Keenan Wynn, Dewey Martin, Earl Holliman. En liten B-bild som MGM slängde ut, knappt promotat och glömt bort men en som är bättre än några av A-drossen från Leo under samma tid. Shelley Winters, efter en frånvaro på 15 månader från skärmen, är på minussidan av sina sexpot-dagar och uppsidan av sina karaktärsdagar och är utmärkt som den hängivna frun som försöker hålla sin tyveribenägna man på topp- och -upp och har fler förluster än vinster i den avdelningen; Kennan Wynn är ännu bättre som sin fight-manager make och ger en kontrollerad prestation som en sprallig karaktär, i motsats till de okontrollerade, post-it-in, överdrivna spralliga karaktärer som han senare spelade i många westerns; och Earl Holliman som Wynns munspelande, punch-berusade hantverkare är död på märket. Berättelsen, som ibland avviker lite mot det melodramatiska, handlar om en diakons son, Daniel Norson (Dewey Martin), som tror att han har dödat en man i ett slagsmål om en flicka och går på lam. Han plockas upp av fight manager Willy Wurble (Keenan Wynn) och, eftersom han äger ett dödligt slag, blir han en framgångsrik priskämpe. Men hans religiösa bakgrund leder till att han vägrar att ta ett dyk i en kamp som Willy har fixat, även om han tror att Willy kommer att lämna in honom på anklagelsen om mord. Creditability flyger lite ut genom fönstret när Daniel upptäcker att mannen han ska slåss är faktiskt mannen han trodde att han dödade. Daniels andakt och tro har gjort Willy till en halvreformerad syndare, men det kanske bara beror på bristen på möjligheter för tillfället.